Eremiten tittar fram

Jaha, var har Kerstin hållit hus senaste tiden kanske ni undrar? Svaret är att jag levt eremitliv. Jag tog tjänstledigt två veckor, köpte hem delikatesser från Cajsa Warg och skulle bara ägna mig åt konsten. Men jag upptäckte strax att jag var oerhört trött. Jag orkade inte mer än sätta upp duken innan jag var tvungen att ta paus. Jag skrev inga dikter. Jag orkade inte äta upp mina delikatesser. Jag orkade inte meditera eller ta en höstpromenad. Jag försökte onanera, men hade ingen inspiration, började bara tänka på om jag borde rensa ur bråte ur källarförrådet. Jag orkade inte rensa ur bråte. Jag lade mig på sängen, kröp ihop, tänkte att jag låg innesluten i en varm livmoder. Jag var tom, ett blankt papper, ett foster. Efter tio dagar steg jag upp och författade en kontaktannons. Jag hade ingen aning om vad det var jag sökte, men så här blev den, får se om jag vågar sätta in den:

Fyllig och varm konstnärssjäl på toppen av livets kurva vill möta äventyret. Jag är en livsnjutande Anthon Berg-fantast som gärna reser mot okända mål såväl fysiskt som psykiskt. Kanske är ni ett par?

/Kerstin Billioth

Ernst Billgren

En morgon förra veckan kom Ernst Billgren gående på Karlavägen. Rakt emot mig. Jag blev mycket berörd av hans närvaro. Jag tittade på hans ansikte och händer, de såg lugna ut, vilande. Jag ville att han skulle se mig. Jag ville röra vid honom. Men han gick bara förbi mig. Utan ögonkontakt. Orörd.

/Kerstin Billioth

Här är ditt liv

Jag såg på ”Här är ditt liv” i lördags och måste erkänna att Persbrandt fullkomligt knockade mig med sin karisma. Jag har aldrig riktigt förstått hans dragningskraft tidigare, men nu när han satt där, skäggig och lite generad i röda gymnastikskor... Han var pojke och man i samma kropp. Han var vacker. Den där tavlan de visade upp som han målade i sin ungdom var suggestiv och intressant. Det är sexigt med män som kan måla. Stora karlar som skapar något med så lätt hand, som har det där tålamodet och modet som måleri kräver. Jag tänkte när programmet var slut att jag ville ligga med Persbrandt men sedan insåg jag att det inte var det jag ville. Jag ville bara att han skulle titta på mig med den där klarblå blicken, fånga in mig i sin famn, lyfta mig, kanske en piruett, kyssa mig djupt och sedan virvla bort, lämna mig.

/Kerstin Billioth

Marknadsföring hos Lena

Idag var jag hemma hos Lena och fikade. Hon hade piffat upp sin lägenhet, det var välstädat, doftade citron och jasmin, och hon hade sytt Josef Frank-överdrag till soffkuddarna och pratade om en fondvägg i storblommigt mönster. Hon verkar vara i balans för första gången sedan hennes man bedrog och lämnade henne. Det gör mig oerhört glad. Nu borde hon vara redo. Jag har ju min plan – att ge henne Arne så att jag kan fortsätta min frigörelseresa till evigheten amen, och inte, gud förbjude, skaffa någon sorts “pojkvän” på äldre dar.

Jag hade en strategi när jag var där, jag skulle tala väl om Arne, få honom att framstå som en vacker människa, en inte bara trygg och varm hand utan en rolig stimulerande hand att hålla. Jag tonade ner allt prat om mig och Arne, särskilt det sexuella som jag annars brukar dela med mig friskt av till Lena. Jag ville inte sälja in Arne som en god älskare med lagom stor penis, jag ville sälja in Arne som en man som kommer dig till mötes på gatan, ler när han ser dig, skiner upp, samtidigt som solen också börjar skina och det gnistrar i hans ekorrögon och över den uppknäppta skjortan där det håriga bröstet anas, du känner att det är ett leende han sparat hela livet bara för att kunna ge dig. Ja, det var ingen lätt uppgift jag hade framför mig. Att skapa denna känsla i Lenas medvetande. Hon tittade underligt på mig när jag lade ut texten om Arnes förträfflighet och fick en liten rynka mellan ögonen. “Är det verkligen sant att han gav dig tre orgasmer på raken en gång?” sa hon sedan och log pillemariskt och uppmuntrande. Herregud, här anstränger man sig för att sälja in en karls personlighet men allt handlar visst ändå bara om sex, sex, sex.

/Kerstin Billioth

Hudiksvallsgatan

Häromdagen frågade jag Ulf om han ville följa med på en gallerirunda. ”Javisst sa han ska jag hämta upp dig med bilen eller?” Jag sa att det väl kunde vara skönt att promenera och då såg han ut som ett stort frågetecken. ”Ja, vadå?” sa jag. Han såg fortfarande osäker ut och sedan sa han att skulle behöva gå på Claes Olsson och köpa lite verktyg. ”Nu?” sa jag. ”Nej, när vi ska åka ut till köpcentret”. Ja, det var ingen ordning på någonting. Jag var tvungen att ta det från början. Jag ville kolla på konst och Ulf tror att vi ska åka på en tur runt i förorten på olika köpcentrum. Han är för söt ändå och han följde snällt med. Min absoluta favorit var Louise Bourgeois som så levande ger lust och kraft åt betraktaren. Ulf sa ingenting under hela rundan. Men när vi tittade på Louise Bourgeois bild som föreställde en naken man där penis syntes klart och tydligt kom han närmare mig och förde en hand mellan mina ben. Jag hade en brokig långkjol på mig så jag tror inte att någon märkte något när han letade sig in i tyget. Sedan skyndade vi hem och älskade. Han sa att han gärna igen vill gå på tavelutställning om det fick en sådan här fin avslutning.

/Kerstin Aderup

En ny tavla

Jag har målat en ny tavla. Den föreställer också migrän men inte tyst migrän den här gången. Det här är högljudd migrän. Det här är migrän som tjuter och gnisslar. Den här migränen låter som en orgasm.

/Kerstin Billioth

En plan tar form

Jag ligger naken i Arnes säng med hans laptop på bröstet. Arne är ute och handlar “brunch”. När vi hade älskat klart igår sa Arne att han var lycklig även om han förstod att han inte kunde få hela mig. Jag lånade en arbetskamrats stuga vid en sjö i Västmanland i två veckor. Jag tänkte att det skulle vara bra för mig, att få vara ensam, att få tänka. Jag har ju tappat bort mig själv. Arne eller friheten? Kan jag kanske vara fri MED Arne? Ja? Nej? Jag måste vara fri. Eller? Ja, så där håller det på. Jag hade med dukar, färger, vin och en dildo men såväl dukarna som dildon förblev obefläckade. Vinet tog slut efter fem dagar så jag fick promenera fem kilometer till en busshållplats och åka in till närmaste samhälle och handla mer. Jag drabbades av ångest i stugan. Jag tog sobril för att kunna sova. Inget blev tänkt. Jag tvingade mig själv att stanna tiden ut, trodde att något skulle hända, något religiöst eller så. Jag la mig raklång på verandan, såg upp på stjärnhimlen. Tänkte bara på att jag var sugen på Budapestbakelser. Allt var så fruktansvärt misslyckat. När jag kom hem gick jag inte ens hem till mig själv utan direkt till Arne. Jag behövde en kropp. Kanske en själ också, jag vet inte. Jag bad honom älska med mig och köpa Budapestbakelser. Han gjorde allt jag bad honom om. Det är fyra dagar sedan och här ligger jag kvar. Äntligen har jag börjat tänka igen. En plan börjar ta form i mitt huvud. Det är en slug plan som kan bli vacker. Jag vet ju att Lena är lite avundsjuk på att jag har Arne, att hon också vill ha en sammetsögd och vänlig man, att hon vill bli naturist. Jag planerar att “ge” Arne till Lena. De får naturligtvis inte märka något. Jag ska genomföra planen med stor försiktighet.

/Kerstin Billioth